Tunnelbaneresan från helvetet!

Organisationen Maskrosbarn där Rapha jobbar hade fått en massa gratisbiljetter till musikalen "Snövit" på Maximteatern ikväll och frågade om vi ville följa med. Vi dividerade lite fram och tillbaks om huruvida det var görbart med en 4½månaders bebis men kom till slut fram till att vi skulle göra ett försök! Första timmen tyckte Sam var helt ok, stundvis riktigt rolig, sen blev det lite gnälligare efter pausen. Jag försökte finta honom med lite amning men det går liksom inte alls lika lätt nu som för 2 månader sen! Han åt iallafall litegrann som han sen genast kräktes upp på mig. Jaha, tji fick jag! 2 bajsblöjor blev det under föreställningen också, men trots dessa avbrott så vill jag påstå att det var en trevlig och rolig föreställning, iallafall det jag såg! Är man mellan 3 och 12 år tror jag att den är nästan lite farligt rolig, sådär på gränsen till kissa-på-sig-rolig!

Sam hade förstås sina snygga hörselskydd på sig på teatern!

Efter pausen blev det som sagt lite kinkigt så jag lämnade Rapha med sina kollegor och tog med mig Sam ut på en vända runt kvarteret, fullkomligt övertygad om att han skulle somna omgående. Tji fick jag, ytterligare en gång! Av någon anledning kunde han inte komma ner i varv och när vi sen gick tillbaka till teatern för att möta Rapha och hamnade bland en massa människor så brast det totalt. Vi lyckades hålla honom hyffsat lugn en stund men sedan började han skrika någonstans strax efter T-centralen och slutade inte förrän vi var ungefär 20 meter från porten då han somnade. Väldigt härligt för hela tunnelbanevagnen och kanske lite extrahärligt för mig som började liksom fontänsvettas i höjd med Mariatorget ungefär. Vad Raphas armhålor har för status vet jag inte.

Det var klart roligare på väg in till stan då Sam flörtade helt ogenerat och ganska närgånget med den fint skäggige unge man som satt bredvid!

När vi kom hem så ammade jag för att få Sam lite lugn och trygg igen, då hetsåt han så att man liksom hörde hur det skvalpade ända ner i lilla magen i ungefär 5 minuter, sen rådäckade han, stackarn! Idag kändes inte som vår finest parenting moment, men det var kanske precis vad det var, för det är inte helt självklart att behålla lugnet när ens älskade lilla barn skriker oavbrutet i 25 minuter trots att man tar upp, gungar, skumpar, vyssjar, sjunger och vaggar samtidigt som den där elaka lilla rösten längst bak i skallen sitter och väser "vad ska alla tycka!?". 

Som avslutning på det här inlägget vill jag säga: förlåt medföräldrar för alla gånger jag suckat och stönat och vänt bort huvudet när era ungar har gallskrikit på tunnelbanan/bussen/flygplanet, jag borde ha stöttat er med en uppmuntrande blick eller ett lugnande ord, men jag förstod inte då! Ni är hjältar, vi är hjältar, och jag önskar vi kunde bli lite bättre på att bekräfta varandra!