Gamla rumskompisar!

Nu är vi uppe på Maskrosbarns lägergård i Hälsingland och hälsar på, men det tänker jag inte skriva om förrän senare i veckan! Jag tänkte istället berätta om lördag, söndag och måndag när det blev så att jag träffade nästan alla mina vänner som jag tidigare bott ihop med.

I lördags var vi ute på Ljusterö hos Annas familj. Vi har varit där några gånger förut, och Jennifer också varit där tillsammans med sin mamma och hängt med Anna och hennes mamma. Det är alltid väldigt skönt att komma ut dit, för familjen Runsö känns så välkomnande. Vi blir uppmanade att känna oss som hemma, det brukar alltid vara lite olika folk där, de har hundar och katter (fast inga höns längre, i alla fall inte som jag såg), och det är alltid nåt på huset som byggs om eller till och det finns massor med saker i huset. Då känner jag mig som hemma, jag som vuxit upp med katter och prylar och liv och rörelse.

 

 Livat på Ljusterö!

Även om jag tycker att det är fint, känner jag mig rätt obekväm när jag är i lägenheter där det är fixat och fint och var sak på sin plats (och ofta få saker!). Vi har ju bara bott några år i Bredäng men jag tycker ändå att vi har rätt mycket grejer och brukar alltid undra hur andra människor lyckas med att ha så få grejer? Och det är ju inte så att vi är pryltokiga på nåt sätt, tvärtom handlar vi rätt sällan saker hem. Mystiskt är vad det är. Hur gör man för att få ett sånt där rent och stylat hem? Går det ens när man har små barn?

Vi hade det i alla fall väldigt trevligt ute på Ljusterö. Vi åt supergod mat, grillat, närproducerat Angus-nötkött från Ljusterö, som är det enda köttet (utom kanske vilt) som Anna äter. Hon är vegetarian, men äter ibland kött om hon vet att djuren haft det bra, en vettig och konsekvent hållning tycker jag. Och så promenerade vi en sväng på Ljusterö och Jennifer tittade efter ängsblommor som vi skulle kunna ha i Annas bröllopsbukett. Anna provade ut sin brudklänning som hennes mamma sytt och Jennifer kom med massa idéer och tips till förändringar och förbättringar medan jag, sömnadsinkompetent som jag är, mest kom med glada tillrop. Allt som allt en trevlig dag!

Anna och Sam på promenad på Ljusterö

I söndags träffade vi Gurra. Gurra är ju Sams gudfar och har de senaste åren bott i Toronto där han studerat till förskollärare. Nu är han äntligen tillbaka till Sverige och Stockholm för att stanna, eftersom hans utbildning är slut. Ett tag såg det ut som att vi inte skulle få tillbaka Gurra, men efter många om och men blev det att han kom tillbaka till oss och det är vi förstås glada för! Gurra bjöd på supermumsig hemlagad pesto och lekte med Sam. Dock var han lite trött och behövde ta en lur för att orka. Och då menar jag Gurra, inte Sam (fast han sov också)!

Gurra när vi precis hämtat honom på flygplatsen

Vi valde Anna och Gurra som gudföräldrar till Sam inte för att vi trodde att de skulle ge honom en god kristlig skolning - det tycker vi inte är så viktigt - utan för att vi trodde att de skulle vara bra förebilder som kan lära honom bra saker. Anna är sjukt pedagogisk och kan massor om t.ex. biologi och kemi och älskar att berätta saker. Hon är snart färdigutbildad lärare. Gurra är rolig och busig och har massor av energi, gillar att använda sin kropp och har nära till skratt och skämt. Vi tror och hoppas att de båda kan tillföra viktiga dimensioner till Sams liv!

I måndags var vi i Tyresö och träffade Peter, Anna och lilla Milliecent Helgesson. De pluggar i Borås nu och är bara hemma i Stockholm över några veckor under sommaren. Det känns som att det är lite så här, kanske är det den åldern vi är i, att det alltid är några vänner som bor på annan ort för plugg eller jobb, några kommer tillbaka och då sticker några andra iväg.

Vi grillade hamburgare och hade en trevlig dag innan Jennifer skulle iväg till jobbet. Det var, precis som förra gången när vi hälsade på i Borås, väldigt häftigt att träffa Milliecent! Hon är drygt två år gammal och pratar otroligt mycket! Man brukar räkna hur många ord barn klarar av att sätta ihop till en mening som ett sorts mått på språkutvecklingen, men när det gäller Milliecent går det inte riktigt att räkna, hon pratar i princip helt flytande, och rent och grammatiskt korrekt nästan hela tiden. Det är väldigt kul att se hennes små språkliga egenheter också.

Bland annat har hon snappat upp några repliker från barnfilmer, Madicken tror jag att det var: "sandaler minsann, fint som kattskit i vällingen" och sen en annan bit som jag tror var nåt om skitungar, som hon sa för sig själv då och då. De enda sakerna som hon säger lite "konstigt" är att hon frågar "vem är det" när hon ska fråga vad saker är/heter, istället för "vad är det", kanske för att hon snappat upp när föräldrarna frågat det om folk eller djur när hon varit mindre. Sen hade hon börjat säga "Vad gjorde Jennifer/Raffa/Sam?" som också lät som en sån sak föräldrar frågar barnen som en del i att träna språk. Vi är väldigt imponerade av Milliecent!

Sam och Milliecent vid matbordet

Det ska bli spännande att se när Sam börjar prata. Det känns inte som att det är särskilt viktigt egentligen om ett barn är "sent" eller "tidigt" men det är ju väldigt häftigt när barnet börjar kommunicera så mycket för man får en inblick i barnets värld. Ibland sägs det att barn som är "tidiga" i sin motoriska utveckling är "senare" i sin verbala utveckling. Om det stämmer kanske vi får vänta på att Sam börjar prata. Men på sista tiden känns det faktiskt som att han har börjat göra framsteg vad gäller språket, vi tror att han förstår en del ord som mamma, pappa, korv, lampa och lite annat. Och det känns ibland som att han försöker härma det vi säger. Det blir ju inte helt rätt, men ofta rätt vokal och rytm. Häftigt!

Det som slog mig efter att vi träffade Helgessons var att vi under helgen och måndagen träffat nästan alla som jag bott ihop med. Gurra bodde jag ihop med i Hallonbergen, tillsammans med några andra (vi var fem som flest, i en trea). Anna, Peter och andra Anna bodde tillsammans med mig och Jennifer i lägenheten i Gubbängen. Jag kom att tänka på att det är lite lustigt att jag fortfarande har kontakt med just de här personerna. Kanske är det för att vi bott ihop? Det är inte alltid en dans på rosor att bo med vänner (eller en partner). Man är ju med varandra inte bara när man är på gott humör, som det kanske är annars i en vänskapsrelation, utan måste skava mot varandra när man inte orkar städa eller är sur och trött efter jobbet. Men samtidigt tror jag att just det, att man ser alla delar av en person, gör att man kommer nära varandra också.

Vi har haft många roliga stunder ihop i lägenheterna vi delat också såklart! Och två av de vi bott ihop med blev sedermera gudföräldrar till Sam, Anna var min ena "best man" på vårt bröllop och nu ska jag och Jennifer vara hennes "tärnor". Helgessons är det kul på ett nytt sätt att träffa nu när vi är barnfamiljer, barnen är ju ett samtalsämne som känns som att man kan hålla på med hur länge som helst, i alla fall än så länge när vi har så här små barn.

Nu ska vi krypa till sängs här i stugan i Hälsingland, nytt inlägg om det senare i veckan som sagt!