Två år.

Idag är det två år sen det fruktansvärda terrordådet på Utöya i Norge. Jag och Jennifer gjorde de sista förberedelserna inför vårt bröllop. Vi var pirriga och förväntansfulla. Så möttes vi av den totalt overkliga, ohyggliga nyheten. En norsk fascist mördade barn och ungdomar, kallt och systematiskt, för att de valt att kämpa för ett jämlikt samhälle.

Hur kan man förstå nåt så fruktansvärt? Det är både svårt och enkelt. Det är förstås svårt för de allra flesta av oss att verkligen sätta sig in hur en enskild person kan begå fruktansvärda brott. Men vi behöver kanske egentligen inte förstå det.

Vad vi behöver förstå är det enkla: morden skedde inte av en slump. De var inte en naturkatastrof som bara "drabbade" Norge. Morden gjordes möjliga av ett samhällsklimat där allt mer utrymme getts till främlingsfientliga, rasistiska och fascistiska åsikter och berättelser. Alla högerextrema debattörer, alla rasistiska nätkommentarer och bloggare, rasistskämten eller fördomarna i vardagen ger sammantaget en möjlighet för mördaren att tro att folket står bakom brutalt våld mot meningsmotståndare.

Vad kan vi dra för slutsatser av det? Vilka konsekvenser borde det få för oss i våra egna liv?

Vi borde alla göra det vi kan för att förhindra att det fruktansvärda inte händer igen. Vi måste säga emot varje rasistisk kommentar, på nätet eller i verkligheten. Vi behöver inte längre prata om att minnas hur det gick på 30-talet när fascisterna fick fritt spelrum. Det räcker att se två år tillbaka, i vårt grannland. Det borde vara nog för att motivera oss alla att kämpa emot. Håll aldrig tyst, säg alltid emot! Så bygger vi ett samhällsklimat där ingen mördare kan tro att hen bara gör det alla andra tänker. Är ni med mig?